Historia[
redigera |
redigera wikitext]
Atmosfärens förmåga att värma jordytan beskrevs första gången 1824 av den franske fysikern och matematikern
Joseph Fourier. År 1859 fann den irländske kemisten
John Tyndall att det är vattenånga och koldioxid som står för merparten av värmeabsorptionen i atmosfären. Dock hade Eunice Newton Foote, en kvinnlig forskare, redan 1856 genomfört forskning på omvandling av solljus till värme i olika gaser samt påtalat effekten.
[6] Den svenske fysikern och kemisten
Svante Arrhenius genomförde 1896 en första beräkning av hur människans utsläpp av koldioxid skulle kunna påverka temperaturen på jorden.
[7]Den amerikanske fysikern
Robert W. Wood blev 1909 den förste som i tryck använde ordet ”växthus” i en beskrivning av atmosfärens inverkan på jordens temperatur (Fourier hade liknat atmosfären vid en glaskupa, medan Arrhenius hade använt benämningen ”drivbänk”). Wood framhöll emellertid att alla dessa liknelser egentligen är missvisande – att det blir varmt i glaskupor eller växthus som står i solen beror inte i första hand på att glaset hejdar värmestrålning utan på att det hindrar uppvärmd luft från att lämna utrymmet ifråga.
Sedan ungefär ett halvsekel har man också med god noggrannhet kunnat beräkna växthuseffektens storlek, dvs. hur mycket de olika växthusgaserna inverkar på värmestrålningen i atmosfären.
Växthusgaserna[
|
]
Växthusgas
(eller motsvarande)
Andel av totala växthuseffekten
på jorden (%)
39–62
15–36
14–25
2,7–5,7
(
)
1,0–1,6
0,7–1,6
0,3–1,8
(”
”)
0,1–0,5
Vattenångan står för grovt räknat hälften av den nutida växthuseffekten på jorden. Även molnen, det vill säga vatten i form av droppar eller iskristaller, har en påtaglig växthusverkan – de ger upphov till ungefär en fjärdedel av den totala växthuseffekten.
Tillsammans står således vattenånga och moln grovt räknat för mer än 75% av växthuseffekten, medan koldioxiden svarar för uppåt 20%. Övriga växthusgaser (främst
,
och
) står tillsammans för ca 7 % av den nutida växthuseffekten.
Beroende på hur man räknar kan man dock komma fram till skilda resultat för de olika bidragen till den totala växthuseffekten. Att man kan räkna på olika sätt hänger samman med att växthusgasernas verkningar på värmestrålningen ofta överlappar varandra. Exempelvis fångar vattenånga delvis upp värmestrålning på samma våglängder som koldioxid. I stället för exakta procentandelar anger tabellen till vänster därför ett spann för varje enskilt bidrag till växthuseffekten.
har vattenånga mycket större förmåga att absorbera infraröd strålning än vad koldioxid har, den finns dessutom i betydligt större mängd i atmosfären. Trots det spelar koldioxid en oproportionerligt stor roll för den
. Det beror på att jordytan kyls av när vattenånga bildas genom
.
skapar därigenom en jämvikt mellan jordens temperatur och mängden vattenånga i atmosfären. När ytterligare en växthusgas, som till exempel koldioxid, tillförs ökar temperaturen något vilket i sin tur ökar avdunstningen och mängden vattenånga i
. Därigenom förstärker vattenångan koldioxidens växthuseffekt.
Växthuseffekten på andra planeter[
|
]
Atmosfären på planeten
är drygt 90 gånger tätare än jordens atmosfär och består nästan helt av koldioxid. Planeten ligger närmare solen än vad jorden gör, och det skulle därför ha varit ungefär 50 grader varmt där även om Venus saknat atmosfär, men växthuseffekten höjer temperaturen vid ytan med ytterligare drygt 400 grader.
Atmosfären på
är bara en hundradel så tät som på jorden, men också den utgörs till största delen av koldioxid. Även på
uppträder därför en märkbar växthuseffekt – temperaturen vid ytan är ungefär 5 grader högre än den skulle ha varit om atmosfären inte funnits.
Källhänvisningar[
|
]
Fridén, Christer (2007-05-15):
sverigesradio.se. Läst 13 juni 2014.
Mona Gidhagen & Svante Åberg:
, Stockholm 2012,
, sid 50
Bernes, Claes (2016) (pdf).
. Monitor. "23" (Tredje upplagan). Stockholm:
. sid. 22–23.
.
. Läst 3 december 2019
Mona Gidhagen & Svante Åberg:
, Stockholm 2012,
, sid 51
.
. 2020. Läst 28 februari 2020.
Eunice Foote (1857). ”Circumstances Affecting the Heat of the Sun's Rays”.
.
S. Weart (2007).
.
Bernes (2016), sid. 56–57
^ [
] G. A. Schmidt, R. A. Ruedy, R. L. Miller och A. A. Lacis (2010).
.
. Arkiverad från
den 22 oktober 2011.
Russell, Randy (1 juni 2007).
(på engelska). Windows to the Universe. Läst 23 mars 2012.
Bernes, Claes; Holmgren, Pär (2009).
. Stockholm: Medströms bokförlag. sid. 18.
.
